”Jag är inte
en schlager.
Jag råkar bara handla
om samma saker.”
Detta citat från Kristina Lugns sista diktsamling Hej då, ha det så bra! verkar många ha fäst sig vid. Det är också Lugn i ett nötskal: hennes förmåga att måla upp bilder med ett tydligt och drastiskt vardagligt språkval. Man förstår direkt, känslan förmedlas utan omvägen via tolkningar.
Men vi tog inte in henne som diktare omedelbart. Länge såg vi henne som en kuf, en exentriker som dök upp i oväntade sammanhang. Det var som dramatiker som hon blev populär. Hennes pjäser sattes upp på de stora scenerna men naturligtvis också på hennes egen, betydligt mindre Brunnsgatan 4 i Stockholm. Här ordnade hon också kulturprogram med inbjudna gäster som alltid var utsålda. Hon blev allt mer av en institution. När hon sedan tog plats i Svenska Akademien – före alla skandaler – fick hon ett kvitto på sitt kulturella kapital.
Nu blev hon också mer allmänt respekterad som diktare. Folkkär eller ”folkhemsk”, som en annan språkekvilibrist, Gunnar Ekelöf, en gång uttryckte det. Och visst var många av hennes dikter hemska: mörka, med teman som ensamhet, utsatthet, död. Olyckliga kvinnor med barn, utan män som de både ville och inte ville ha. Men alltid med en svart humor i botten.
” Jag är en mycket skojfrisk kvinna.
Jag har inga skor
som man kan gå hem i.
Jag har aldrig träffat någon kropp
som trivs i mina kläder.
Så fort jag slår upp ögonen
blir verkligheten strömlös.
Och mitt hjärta är till brädden fullt
av isterband
och tango jalusie.
Dagarna somnar alltid i mina fickor
redan innan de hunnit börja
och om nätterna försöker jag övertala
främmande människor
att ansöka om vårdnaden om mig.
Ibland sätter jag på mig en höfthållare
och går ut på gatorna som ett levande bevis
på parapsykologins genomslagskraft.
Men för det mesta sitter jag bara
under diskbänken och njuter
av min egen frånvaro.
Galopp galopp.”
Vilka titlar hon gav sina diktsamlingar! Till min man, om han kunde läsa, om ni hör ett skott, Bekantskap önskas med äldre bildad herre… Vill man sätta in Lugn i någon slags tradition ser man främst likheter med Sonja Åkesson och kanske Bodil Malmsten. Likartade teman, lättillgängligt språk och så svärtan. Men hennes skickliga metaforer och ögonblicksbilder stack ut och det var det vi läsare föll för. Vem kan inte uppskatta rader som:
”Det är synd att det bara är lagsporter
som har supporterklubbar.”
eller hennes önskningar till ett barn eller en medmänniska:
” Min julklapp till dig är att om du faller
ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig.
Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa.
En frisedel ska jag sända från min ensamhet.
Du ska inte få ärva någonting alls av mig.
Men du ska få alla pengarna.”
Nu, i alla nekrologer och sammanfattande minnesord, skrivs det att hennes dikter lästes upp vid många högtidliga tillfällen. Ja, vissa dikter i så fall. Andra fungerade bäst att läsas i ensamhet, för att hålla smärtan sällskap (Ekelöf igen!). Det är kanske det vi mest kommer att minnas: en diktare som kunde sätta ord på det fula och såriga och göra det så vi känner igen oss.
Avslutningsdikten i Hundstunden(1989) är svindlande. Kommer någon att läsa den vid hennes begravning? Jag läser den nu tyst för mig själv, minns Kristina Lugn och hör hennes mycket speciella röst, både uttal och tilltal.
”Nu sover jag
i en mycket vacker
mycket gammal stad.
Nu sover jag
för första gången
med knäppta händer.
Och någon som inte känner mig
har strukit bort håret
från mitt ansikte.
Nu är jag
ingens lilla flicka längre.
Så nu behöver jag aldrig
känna mig övergiven mer.
När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.”
