Minns ni ”Män kan inte våldtas”, Märta Tikkanens roman som både filmatiserats och blivit teaterpjäs? Huvudpersonen ville ge tillbaka med så att säga samma mynt – och ingen trodde henne. Eller har ni kanske läst Helen Zahavis ”Dirty weekend”, där den misshandlade och trakasserade kvinnan faktiskt gav sig ut på en mordodyssé? Nina Bouraouis bok Gisslan är i samma liga men inte lika våldsam – men minst lika intressant.
Huvudpersonen är välfungerande, anpasslig men inte utan problem: nyskild, hunsad av chefen på jobbet, håller tillbaka vreden hela tiden. Mannen går, lämnar henne med två barn, efter att, som hon beskriver det, de har byggt en mur mellan sig under åratal. Men hon känner sig absolut inte fri för det.
Hon vill komma till tals med sin chef runt detta, förklara att han har makt och pengar och utbildning och hon känner att hon inte är någonting. Vad har då han gjort? Jo, utnyttjat henne att spionera på de andra arbetarna, bedöma deras duglighet. Hon har ställt upp, varit lydig och till lags. Men hon får dålig smak i munnen. Hon uppskattar sitt jobb, men det här nya – nej.
Så vad gör hon? Hon tar chefen som gisslan, på kontoret, under en natt, och kräver att han lyssnar på henne. Chefen blir förstås panikslagen och testar alla möjliga tricks för att komma därifrån. Han skall inte ringa polisen- ”Du har mitt ord, Sylvie” – men det är förstås precis vad han gör på morgonen. Sylvie fängslas.
Naturligtvis mycket om manligt och kvinnligt. ”Män är mer gåtfulla än kvinnor”, menar Sylvie. ”Den är märklig, manligheten. Vi kan inte ett dyft om den, vi kvinnor”. I polisbilen tänker hon: ”För vi kvinnor har som styrka att förakta männens makt över oss”. Kvinnor är absolut inga offer i Sylvies värld. Men de styrs av en annan logik, kanske även en annan moral. Kvinnor är dessutom rädda. Rädda för våld, för våldtäkt, kvinnor är obeväpnade. I tankarna i fängelset konstaterar Sylvie att hon under en liten stund kände denna manliga makt: ”Jag kände mig vid liv, i livet, för under en liten tidsrymd, tiden då jag berövade honom (chefen) friheten, hade jag valt mitt liv: det var äntligen jag som var våldtäktsmannen”.
Sedan kommer ett ungdomsminne som i viss mån förklarar hennes vrede. Inte helt nödvändigt, menar jag, hennes liv i dag räcker till för att skapa vrede. Slutet är ett ömsint brev till hennes ex-man som man antagligen kan se som ett tecken på läkning. Så någon ”Dirty weekend” blir det inte. Men en intressant bok, väl värd att fundera över och att diskutera.
