Jag hoppas att det är fel att tro att neonskyltarnas framtid är hotad. Verkligheten är dock svår för för denna vackra skyltepok. Redan på slutet av 1920-talet, för nära 100 år sedan, började skyltarna pryda framförallt USA. 1927 fanns det 750 neonskyltar i New York. Här i Sverige blev Stockholmsutställningen år 1930 det stora genombrottet. På kort tid sattes det upp skyltar på exempelvis Esseltehuset mitt emot Stockholms Central och 1933 skapades den välkända T-symbolen för Stockholms tunnelbana. Varuhuset NK var tidiga med en röd skylt mot Hamngatan och sagans neondrake ovanför den idag nedlagda biografen Draken nära Fridhemsplan sattes upp i september 1938. Med sin blinkande och vippande röda tunga fascinerade draken under många år både mig och helt säkert även andra stockholmare.
Fantasieggande
Vi har alla sett dem, skyltarna i vackra färger, blinkande, förtrollande och lite nyckfulla. På film har neonskylten varit en del av den förtätade stämningen när mördaren jagas i den mörka natten och när den ofta lire surrande och sprakande fått symbolisera ödsligheten på en bensinstation, det flämtande ljuset skriker ut ”ensamhet”.
Men neonskylten lever farligt,även om den är omhuldad av många. På Facebook finns en egen grupp för att vårda minnet av våra neonskyltar, Neonskyltens Vänner, och där kan man dels få se skyltarnas förfall, trasiga skyltar, skyltar som ingen längre bryr sig om. Men viktigare är att på samma gång få se läsa om den fröjd och glädje här i gruppen när vackra neonskyltar restaureras och sätts upp och får lysa igen.
Nypremiär på Tennstopet 7 april
Anrika resturang Tennstopet, i Stockholm, med med sina 150 år på nacken ska efter restaurering, enligt planen, ha nypremiär den 7 april 2020. Utanför kommer den eleganta neonskylten lysa upp igen. Den har varit på renovering i Västerås hos Sveriges nära nog ende neonrörsblåsare Tommy Gustafsschiöld. Jag träffar Tommy i företagets lokaler (Nordiska Neon & Diod AB) och han berättar om svårigheter att få ungdomar att börja jobba som glasblåsare. Tommy säger: – Vi tappar sakta men säkert kompetens och kunnande. Det går inte att bara hoppa in som glasblåsare. Det krävs många år av träning och, Tommy skrattar, brända fingrar för att behärska tekniken och få de tunna glasrören att göra det man vill.
Att göra en 90° böj
Det ser så enkelt ut, värma, snurra, blåsa lite och böjen är klar. Men så är det ju alltid när man ser en mästare arbeta. Det handlar om glas och det handlar om glaskvalitet, det handlar om handlag.
Det bästa glaset för neonskyltar tycker Tommy görs i italienska Murano. Platsen där man började tillverka glas redan på 1200-talet. Glastillverkningen hade då flyttats dit från Venedig på grund av eldfaran sas det. Redan 400 år tidigare hade Venedig världsunik glastillverkning men på ön Murano kunde glasets magi och hemligheter hållas skyddade. Kanske var det ett viktigare argument för att flytta tillverkningen från Venedig än eldfaran, att man i konkurrenssyfte kunde isolera tillverkningen. På 1600-talet sägs det att mer än hälften av Muranos då 7000 invånare var direkt arbetande i glastillverkningen.
Ett kulturarv
Neonskyltarna kommer att pryda våra husfasader även i framtiden men ny teknik som ser snarlik ut hotar att mer och mer ta över. Skälen är många, pris, underhåll, storlek för att nämna några men jag hoppas att vi kommer att få se fortsatt underhåll av de riktiga neonskyltarna. Att Tommy kommer att få återväxt i yrket som glasblåsare och att företag väljer neonrörskylten till förmån för lysdioder (LED). Magin i neonrören är ett kulturarv vi måste behålla.
Titta och se UPP
Skyltarna sitter där och berättar en historia. Ibland kanske en sorglig berättelse om tider som flytt men lika ofta en berättelse om image och vård av ett varumärke. Biografer är ett säkert tips för att beskåda skyltar i neon, eller kanske som bilden här nedan, en frisör i Uppsala som har sin gröna skylt kvar. Den avslutande bokstaven ”R” tycks ha fått lite extra lyskraft. Renoverad, ja så är det nog, och då är ju detta ännu ett litet bevis att neonskylten lever vidare.
