”Svenska Akademien, som instiftades av Gustav III i slutet av förra seklet, är en löjlig institution, sammansatt av aderton goda vänner som själva rekrytera kretsen.”
Det här skrev August Strindberg strax före 1900. Han fortsätter:
”Det är inte fråga om en sammanslutning av diktare utan snarare om en klubb av fint folk, exministrar utan namn, okända amatörer och efter den djupt kristna drottning Sophias uppstigande på tronen en mötesplats för biskopar och kyrkoherdar, valda på en höft. De finaste och självständigaste diktarna ha aldrig fått vara med i denna aristokratiska krets. Tyvärr är akademiens inflytande på litteraturen inte ofarligt, beroende på den makt som akademien fått av staten att utdela författarunderstöd och priser till tävlande förmågor.”
Strindberg citeras av Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud i boken Svenska Akademien. Makten, kvinnorna och pengarna (2019) Nu när större delen av Sverige verkar ha läst Matilda Gustavssons Klubben om skandalen kring Jean-Claude Arnault, känns denna som en intressant komplettering. Författarna fokuserar på institutionen Svenska Akademien, vad som gör den så speciell och ger också försök till förklaring varför röran 2018 blev så förödande för Akademien.
De börjar med att skildra den historiska bakgrunden genom att återge turerna runt Selma Lagerlöfs Nobelpris 1909. Akademiens historia är nämligen svår att skilja från diskussionerna runt Nobelpriset. Den tragiska historien om Harry Martinsons och Eyvind Johnsons Nobelpris återges grundligt. Båda var akademiledamöter och priset fick därför kritik från andra kulturkretsar, vilket ansågs påskynda bådas död.
Intressant är brevväxlingen mellan Johnson och Vilhelm Moberg långt tidigare. Moberg var alltid mycket kritisk till Akademien och har svårt att gratulera sin vän till hans inval, men vill på intet vis förringa eller nedvärdera hans författarskap. Republikanen Moberg ogillade framför allt att kungen beskyddande Akademien men också det faktum att Sven Hedin och Fredrik Böök, som varit uttalade nazister under andra världskriget, satt med i församlingen.
Men det som egentligen är mer intressant är turerna kring Svenska Akademiens makt. Den är både kulturell och ekonomisk. Andra likartade institutioner som Kungliga Vetenskapsakademien blev under mitten av 1900-talet också kritiserade för sin ålderdomliga organisation och brist på transparens men omorganiserades gradvis, till exempel genom jävsregler. Inga särintressen skulle få smyga sig in.
Men Svenska Akademien har inga krav på öppenhet, redovisning och insyn – detta aktualiserades förstås under den senaste krisen 2018. De väljer dessutom själva sina ledamöter, vilket inte är demokratisk praxis när det gäller representativa församlingar. De delar ut stipendier och priser, ofta till Akademiens egna medlemmar. Varifrån kommer då pengarna? Privata donationer, men också statligt stöd och skattesubventioneringar.
Naturligtvis avhandlas här de ständiga sekreterarna. Sture Allén, som sitter på många stolar samtidigt och utövar stor makt. Horace Engdahl, som var kontroversiell när han tillträdde men som faktiskt stagade upp vissa rutiner, till exempel att ta bort möjligheten för ledamöterna i Akademien att ge priser till den egna kretsen.
Och så Sara Danius: den första kvinnan på detta prestigefyllda ämbete. Hur provocerande blev hon? Hon ville utreda skandalen kring Arnault, ville ha en oberoende utredning – men då tog det stopp. Akademien ville inte granskas. Resten vet vi: avhopp eller uteslutning? Kvinnorna försvinner. Återigen blir Svenska Akademin en manlig bastion, nu dessutom skandalomsusad, avklädd sin ära.
”På bara några veckor under våren 2018 har Svenska Akademien slungats tillbaka till Carl David af Wirséns tid. En tid då kvinnor var frånvarande i Akademien, en tid då striden om makt, inflytande och pengar präglade Akademiens vardag, en tid då förtroendet för Akademien befann sig i botten. Räddningen blev då ett nytt uppdrag: att dela ut Nobels litteraturpris. Samma pris som nu tagits ifrån Akademien 2018, på grund av raserat förtroende.”
Detta skriver bokens författare och det är svårt att inte hålla med efter läsningen. Akademien har haft både ekonomiskt och kulturellt kapital och betytt mer än man kanske varit medveten om i att stötta – eller ignorera – författare i Sverige. Just nu förknippas Akademien mest med något pinsamt, något man helst vill förtiga. Men den finns kvar och vill gärna återuppbygga sin status. Kommer man att lyckas?
Horace Engdahl har sin egen förklaring till denna utveckling. I boken citeras hans uttalande: ”Jag vet inte om det är så att män passar bättre att sitta i den här typen av församlingar. Eller att de tolererar bättre den typ av påfrestningar som uppstår när maktkampen rasar. För det här handlar ju om makt. Det handlar om maktstrider.”
Ärliga ord, kan man tycka, men också förskräckande.
Vart tog ”snille och smak” vägen i allt detta?
