Jag åker gärna och rätt ofta till Italien men hade aldrig varit i Neapel eller vid Amalfikusten. Så när sommarens längre resa skulle planeras tänkte vi åtgärda detta och som första anhalt stanna sex dagar i Neapel. Ett utmärkt val!
Först kunde vi strosa på de båda gamla huvudgatorna och i de ruffiga gränderna, åka bergbanor upp till de imponerande utsiktsplatserna, besöka katakomber och kyrkogårdar, hänga på minimala barer och caféer.
Hade man då Elena Ferrantes böcker i minnet bevarade blev det en extra krydda. Sedan var det lätt att göra utflykter i omgivningen: Herculaneum och Pompeij, Vesuvius, Sorrento. Men det jag förväntade mig mest av var Capri, den mångomsjungna ön.
Värmen var intensiv i juli, precis som i resten av Europa. Men just den morgonen som vi satte oss i båten till Capri kom åskvädret. Mörk himmel, piskande regn och blixtar runt omkring. Ja, jag blev rädd.
Besättningen sålde regncaper som möjligen skulle hålla dagen ut. Men när vi väl kom i land på Capri avtog regnet och capen åkte av. En omtumlande början. Sedan var Capri Fina Gatan i jämförelse med Neapel. Eleganta affärer i Capri stad, tre gånger så dyra priser på kaffe och drinkar som på ”vår” gata i Neapel, snygga båtar med vackert båtfolk. Mycket turister, förstås.
Bussen upp till San Michele
Vi tog bussen till Anacapri, uppför berget på smala slingriga vägar. Busschafförerna hade nog som sport att skrämma turisterna genom att speeda på litet extra i kurvorna. Men upp skulle vi – för där låg San Michele.
Jag visste att huset skapades av societetsläkaren Axel Munthe, att dåtidens stora kulturpersonligheter som Oscar Wilde och Henry James varit på besök, att huset numera ägs av svenska staten och att det i dag fungerar som gästhem för författare.
Jag visste också att det byggdes i enlighet med klassiska ideal. Men jag var inte helt beredd på vilket lugn och vilken harmoni hela anläggningen utstrålade. Här fanns utsikt, trädgård med kolonner och fontän, en sfinxstaty som spanar mot havet, smakfullt inredda rum och ett gammalt kapell.
En läsupplevelse
Efter rundvandringen kände jag att jag borde köpa Munthes bok om sitt liv, Boken om San Michele. Visst kände jag till den och visste dessutom att den tidigt översattes till andra språk och blivit en bestseller. Första upplagan kom 1929 men mitt exemplar utgavs 2015 med ett upplysande efterord av Bengt Jangfeldt. När min medhavda reselektyr tog slut – någonstans på resan mellan Neapel och Trieste – tog jag mig an Munthes historia.
Axel Munthe. Foto från Boken om San Michele, sv.wikipedia/org.
Och det blev en läsupplevelse. Hans långa liv – 92 år – speglas här och han hann onekligen med en hel del. Som mycket ung läkare hamnar han i Paris, jobbar som societetsläkare men tar även emot fattiga patienter som inte alltid kan betala för sig.
Han märker hur de uttråkade och hypokondriska grevinnor och markisinnor han får till sin klinik kan hållas vid gott mod – bara de får en trovärdig diagnos. Han kunde ge morfin till dödssjuka patienter och pratar öppet om dödshjälp.
En stor djurvän
Han är stor djurvän; pratar med hundar, opponerar sig mot överklassens fågeljakt. Över huvud taget framstår Munthe som en mycket speciell person, excentrisk och antagligen svår att ha att göra med men dessutom ofta inkännande och empatisk.
Han lämnar Paris och besöker Lappland i jakt på det äkta livet bortom salongerna. Där får han höra om en koleraepidemi i Neapel varvid han genast reser dit. Han jobbar i slummen, utsätter sig för smittorisk och andra faror, skriver reportage och upplyser omvärlden.
Sedan återvänder han till Paris och jobbar under professor Charcot som experimenterar med behandling under hypnos. Konflikt uppstår, Munthe portas och reser då till Capri.Axel Munthe. Foto från Boken om San Michele, sv.wikipedia/org.Sedan återvänder han till Paris och jobbar under professor Charcot som experimenterar med behandling under hypnos. Konflikt uppstår, Munthe portas och reser då till Capri.
En ande talar
Som artonåring besökte Munthe Capri och i bokens inledningskapitel får vi ta del av en vision: en ”odödlig ande” talar till honom och säger att HÄR ska Munthe bygga sitt hus i klassisk stil.
Nu återvänder han och hittar ett kapell som han till slut lyckas köpa. Sedan låter han bygga sitt San Michele: pelare och kolonner, loggia och pergola, fontän och sfinx, allt mycket livfullt och målande beskrivet.
Sedan lever han här, med hundar och en tam apa, fortsätter att jobba som läkare, blir också en omtyckt Capribo – men inte utan avbrott. 1889 öppnar han praktik i Rom och hamnar återigen i societeten.
Drottning Victorias livmedikus
Han blir drottning Victoria av Sveriges livmedikus, tjänar mycket pengar och använder dem till att färdigställa San Michele. Runt 1900 återvänder han igen. Drottning Victoria tillbringar mycket tid här. Men Munthes dåliga syn tvingar honom att hitta ett alternativt boende i ett gammalt torn med färre soltimmar.
Det boken inte tar upp är att Munthe faktiskt försökte sälja San Michele på 1930-talet – till och med till Hermann Göring, fast Munthe var uttalad antinazist. Men köpet blir aldrig av. 1943 lämnar den gamle och sjuke Munthe sin ö, flyttar till Sverige och avlider på Stockholms slott 1949.
En samling ”skizzer”
I Bengt Jangfeldts läsvärda efterord funderar han kring vilken typ av bok detta egentligen är. Självbiografi? I viss mån. Filosofiska betraktelser? Utbroderade berättelser om andra tider och platser?
Munthe själv har benämnt sitt skrivande som en samling ”skizzer” och det är inte så tokigt. Många funderingar om människor och djur, livet och döden. Dessutom är Munthe en berättare av skrönor.
Helt fantastiska äventyr förekommer i marginalen: ett exempel är då han varit reskamrat åt en svårt sjuk ung man som dör på resan. Munthe tvingas – utan tidigare erfarenhet av detta – att balsamera liket för att få hem det till Sverige.
Han anlitar en person som jobbar med att resa med likkistor att ta med även hans kista på tåget. Naturligtvis byts kistorna ut och hem kommer liket av en rysk officer….. Munthes berättarglädje bubblar nästan över, trots det allvarliga ämnet.
Ett barn av sin tid
Visst märks det att Munthe är ett barn av sin tid samtidigt som han i mycket känns modern. Djurrättsargument står sida vid sida med hans tankar om att man borde prova nya mediciner på obotliga brottslingar.
Högreståndskvinnorna han möter i Paris och Rom beskrivs med visst förakt medan de fattiga nunnorna i slummen får madonnaskimmer.
Han återger ofta konversationer med sina manliga vänner men nämner inte alls det faktum att han är gift två gånger, fick två söner och har dessutom ett dokumenterat nära förhållande med drottning Victoria.
Trots det är boken mycket intressant. Man behöver inte alls ta sig till Capri för att vilja läsa den – och omvänt kan man säkert uppskatta Capri utan den Muntheska blicken.
För mig blev det en dubbelupplevelse. Om man sedan har den sentimentala schlagern om mötet på Capri i musikminnet blir det ytterligare en dimension. Hemfärden mot Neapel – spegelblankt hav, ingen åska – gav mig den kompletterande skönhetsupplevelsen.
