en droppe honung

Den sorgliga miljön, som vi kommer ihåg historien från den svartvita filmen, A Taste of Honey (1961), var stilbildande. Shelagh Delaney tyckte att hon saknade realism och verklighetsförankring på scengolvet. Teaterstycket A Taste of Honey, från 1958, blev ett av efterkrigstidens mest spelade engelska pjäser skriven av en kvinna. Pjäsens innehåll  passar väl in även idag. Segregationen, ålderismen, främlingshatet, rädslan, kärleken och frigörelsen är densamma.

Den truliga och sjuttonåriga Jo (spelad av Molly Nutley), flyttar runt med sin mor. De lever på marginalen. Generationskonflikten mellan mamman Helen (Helena Bergström) är tydlig.
Mamman lämnar sin dotter för ett lyxliv med en bilhandlare Peter (Henrik Johansson). Jo söker tröst i sjömannen Jimmy (John-Alexander Eriksson) och blir med barn. Den räddande ängeln Geoffrey (Simon Edenroth) försöker lyfta Jo ur hennes ensamhet och misär i betongförorten.

Sorgen är densamma som i filmen från 1961, men Philip Zandéns Jo är mycket kaxigare, men mammans ondska och "klara dig själv" attityd gör Helena Bergström bra. Men det blir för mycket konflikt i skrikande ton. Vi har hört henne skrika tidigare, den Bergströmska ilskan, men här blir det för mycket. Skratten från salongen åt hennes åtbörder kändes malplacerade.

Att skildra människor som lever i samhällets marginaler är svårt och föreställningen lyfter inte från scengolvet. Ändå har historien skrämmande närhet till livet i dagens förorter trots sina 60 år på nacken. Shelagh Delaney säger säkert i sin himmel, inget har förändrats.