Furstinnan av Amalfi

Regisserar gör Suzanne Osten, nu för första gången på Dramatens stora scen. Översättningen har gjorts av Per Lysander.

Det är en lång föreställning som känns övertydlig men med tanke på tiden då den skrevs och publiken den skrevs för så känns det ändå äkta.
Vi känner oss förflyttade till The Globe i London. Ett spektakel med djup sorg och en dramatik värdig Romeo och Julia. Säkert hade Shakespeare önskat att han skrivit detta.

Det handlar om hederskultur. Hämnd. Humor. Förakt. Kvinnosyn.
Furstinnan är en ung, nybliven änka som nu vill råda över sitt eget liv och rike. Hennes mäktiga bröder vill till varje pris hindra henne från att gifta om sig. Hon lyssnar artigt på deras önskan, men har inga som helst ambitioner att lyda. Hon tänker gifta sig i smyg med sin älskade! Bröderna anar oråd, placerar en spion i hennes hov och utarbetar snart en fruktansvärd plan för att plåga sin syster.

Det är så vackert

Det är välspelat och väldigt vackert, färgglatt och ändå nattsvart, en föreställning med ett underbart slut som ingen kan vara oberörd av. Ändå, Suzanne Osten kunde gjort fler anspelningar och inpass till vår moderna tid.
Kanske onödigt att tillägga, nästan alla dör.