It must be Heaven

It must be Heaven är enligt skaparen och huvudrollsinnehavaren Elia Suleiman en komedi om Palestinakonflikten. Och här finns humor även om det är i en svart och lågmäld form. Inledningen visar en kristen procession i Nasaret där prästen kräver att en kyrkodörr ska öppnas. Inget händer och efter en viss palaver hotar prästen som nyss predikat kärleksbudskapet att slå ihjäl personen innanför som inte öppnar. Teori och praktik i oskön förening.

Nästa scen visar Elia Suleiman själv som sitter och röker på sin terrass. En granne sitter i hans träd och plockar äpplen, olovandes. Vi får följa Suleiman i ett antal tablåer där den ena efter den andra bisarra händelsen utspelar sig. Han flyttar från Palestina till Paris och vidare till New York. Överallt ser han och registrerar människors udda beteenden. Många påminner honom om hemlandet. Poliser spelar särskilt absurda roller.

Han försöker få sin film om Palestinakonflikten gjord i både Paris och New York men han får inget napp. Något som han måste ha fått till slut.

Det finns en stark Roy Andersson-känsla över filmen. Här är ödsliga miljöer befolkade av märkliga varelser. Det är tyst i stora delar av filmen. Suleiman talar endast vid ett tillfälle och då säger han: Nasaret och Jag är från Palestina.

Så här säger han om filmen: Som i mina tidigare filmer är det inte mycket dialog. Det som sägs är mer som en monolog för att tillföra rytm och musikalitet. Annars är filmens narrativ mer som ett sublimt montage; scener sammansatta som koreografi, det burleska taget från en absurd värld, bilder som öppnar upp tystnadens poesi vilket är hjärtat i filmens språk.”

It must be Heaven är en mycket annorlunda och komisk saga som ställer frågan om vad vi kan kalla hemma.