En saga av Monika Olin Wikman (tidigare publicerad i Ystads Allehanda.)
”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem gamlast i landet är”. Fru Corona står där med sin spegel: Se, så gammal du är. Se rynkor, röda ögon, gula tänder, haka som hänger, grånat hår. Du sköra säger hon, du sköra bland många sköra, ni får inte bli sjuka, ni tar för mycket plats, ni har svagare lungor och hjärta och kanske hjärna än andra. Men ni byggde landet förstås.
Jag slänger Friskispåsen längst in i garderoben, bort svetten och andningshålet, kamrater och vänlighet, jag avbokar klippning och fotvård och möten och bokklubbar och börjar handla på nätet, hämtar utanför affärer, varför ska Systembolaget vara så krångligt med leveransen, jag tänker inte supa ner mig, men ett gott rödvin kan man förtjäna. Vänner träffar man på nätet, i det digitala försöker många gamla ändå hänga med, syns man i bild får man skämta om det oklippta håret och ta på en annan tröja än den dagliga. Garderobsdörren är stängd, kläderna behövs inte.
Jag försöker städa, ordna, rensa, såpa, skura, tänka, skriva, förstå mitt liv, inte minst det, men tiden flyter som utan början eller slut . Den är som en tjock , gul flod utan någon tydlig riktning, jag ser ingen krökning eller krusning. Men våren stegar fram, oförfärad, rapsfälten mognar tidigt och äppelträden och häggen och lärkan som sjunger, barn kan springa efter fjäril och se en himmel utan flygplan, en tystnad så som det var förr.
Katten kryper upp i knät, hon förstår ju inte Fru Corona, frun som är ett osynligt hot, som ett krig, var finns fienden, finns här och där, var och när, därför måste vi tvätta händerna, sluta upp med att smeka och kela. Särskilt vi som är gamla måste sitta ensamma, det måste vi förstå säger jag till henne. Men kommer jag på äldreboende då kan Fru Corona öppna sina käftar och slå till. Så det blev, viskar jag, man glömde bort de gamla i äldreomsorgen och man glömde bort personalen där i den stora strategin mot fru Corona. Fast vi byggde landet.
Du ska veta, säger jag, att inte många har fått leva som vi som nu blivit gamla i vårt land, vi föddes med guldssked i mun, vi kan inte klaga. Jämfört med andra som lever eller är döda blev vi prinsar och prinsessor i salar av guld. Så kan man skarva för en katt. Nu vill man väl skydda oss för att vi är erfarna, kloka, visa, vad tror du lilla katt. Då sträcker hon på sig och gäspar mig rakt i ansiktet så att jag ser hennes vassa tänder. Äsch, säger jag snopet, vi sitter ju i en egen bubbla förstår du, vi vaknar inte av väckarklockan för att rusa till jobbet, för att vara med i möten, för att stå på tå för att klara krisen, som sjukvårdspersonal, busschaufförer, lärare, städerskor, politiker, generaldirektörer, statsepidemiologer, frisörer, servicepersonal, företagare, ja de flesta.
Tänk om jag nu varit fyrtio år och i händelsernas mitt. Det hade varit jobbigt, tror du inte lilla katt, men jag hade behövts i dräkt och skor med klackar, jag hade mött utmaningar, varit med, kämpat, funnits, ja funnits, och haft en välsignad uppgift utöver mig själv. Nu är det mest du och jag lilla katt.
Jag tittar på min vägg med slitna tapeter och ser speglarna som sitter överallt. Jag frågar: ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem gamlast i landet är. Jag vet ju svaret, det är mig själv jag börjat se. På väggen hänger broderiet i sin ram. Varifrån tavlan kommit har jag glömt, kanske från en mormorsmor. Jag läser dygdeorden ” Tro, hopp och kärlek ”, knäpper händerna och slumrar till en stund.
