Konstärerna Henri-Gabriel Ibels, Félix Vallitton och sångerskan med de oanständiga visorna, May Belfort från Irland, dansösen May Milton som härstammade från England och dansade en säsong på Molin Rouge där hon lärde känna Toulouse-Lautrec. Illustratören Pierre Bonnard, Gaston Noury, Gustave-Henri Jossot, Jean Paléologue alias PAL, Ferdinand Fernel och artisten Ariside Brunant som började sin karriär genom att sjunga arbetarsånger på Paris caféer.
Alla är de del i den smältdegel som Paris var i slutet av 1800-talet fram till första världskriget. 73 affischer, många är ikoniska, hänger på väggarna och alltsom oftast med namn på konstnärer jag inte känner till och vill veta mer om.
Manuel Orazi från Rom, Alfred Choubrac, Adolphe Willette, Firmin Bouisset och Emmanuel Poire alias Caran d’Ache en ryskfödd konstnär med franska föräldrar som tillbringade fem år i franska armén med att rita uniformer. Henri Gerbaults vars morfar var litteraturpristagaren i litteratur 1901, Jules Chéret, Georges de Feure, André des Gachons och Georges Meunier som illustrerade ”Paris-almanackan”.
Visst hade jag en affisch av Alfons Mucha på min tonårsvägg, och den franska konstnärinnan och illustratören Clémentine Hélène Dufau har nu återupptäckts. Eugène Grasset som skapade flera klassiska typsnitt, bland annat Garamont som min far ofta vurmade för och slutligen Henri de Toulouse-Lautrec. Den kanske mest namnkunnige av alla illustratörer som verkade i och kring Montmartre i slutet av 1800-talet.
Millesgården har skapat en spännande utställning där det finns mycket att läsa och beundra. Det är en presentation av en epok som jag rekommenderar er att besöka och den är öppen ända fram till den 20 september i år. Läs mer på deras hemsida.
