Jag har under de senaste veckorna läst två böcker som kan synas väsensskilda men som jag nu förstår egentligen berör samma sak. Den första boken är ett filosofiskt resonemang, skriven av svensken Martin Hägglund men utgiven på engelska (ska tydligen översättas under hösten). Han är professor på Yale och boken heter This life. Secular faith and spiritual freedom, har blivit i ropet i USA och även uppmärksammats internationellt.
Egentligen driver han två teser boken igenom men förankrar dem med massor av exempel. Den första tesen är att livet är ändligt. Det går inte att tänka sig en evighet, ett livet efter detta – dvs den gamla religiösa ståndpunkten. ”Secular faith” är att se livet som en mening i sig och att engagera sig i tanken på vad vi gör med den tid vi har (kvar). Även hos religiösa tänkare som Augustinus hittar Hägglund en vilja att leva just det mer världsliga livet. En författare som Hägglund återkommande nämner är Karl Ove Knausgård. Enligt Hägglund uppvärderar han verkligen det ändliga, repetitiva livet i sin serie Min kamp.
Den andra tesen hänger ihop med begreppet ”spiritual freedom”. Natural freedom är att leva som ett djur, att enbart reproducera sig. Spiritual freedom är att tänka igenom hur man SKULLE vilja leva. Vem är jag – och vem skulle jag vilja vara? Och hur vill jag att samhället ska se ut? Hägglund menar att både religion och kapitalism har hindrat oss att leva det liv som vore bra för oss alla. Spiritual freedom är att arbeta på det sätt man kan för att förändra samhället. Här använder Hägglund Martin Luther King som exempel. King var, som vi alla vet, varmt religiös. Men han menar att King tillämpade spiritual faith: gud befriar inte oss från våra ok, vi måste kasta av oss dem själv. King var mer radikal i medborgarrättsrörelsen än hans eftermäle visar.
Kanske inga nya tankar men framställda på ett övertygande sätt, tycker jag. Så grep jag mig an den andra boken, Åren av Annie Ernaux. Här rullar hon upp sitt liv – sitt ÄNDLIGA liv – från barndom till 68 års ålder. ”Hon skulle vilja samla ihop dessa separat och motstridiga många bilder av sig, låta dem följa en tråd i en berättelse, den om hennes tillvaro, från födseln under andra världskriget fram till i dag. En unik tillvaro alltså men också sammansmält med en generations rörelse.” Så står det i slutet av boken. Och det är precis det hon gör!
Först – under barndomen – är det korta impressionistiska bilder, det barnet ser med barnets ögon, under kriget. Skräckblandade bilder om bortglömda granater, sorg, berättelser. Sedan, efter krigsslutet: ett överflöd av varor, och alla varumärken hon minns för alltid.
Ett hopp framåt: familjebildning. Politiken kom in i middagssamtalen. Den äldre generationen levde kvar och höll fast vid sitt traditionsbundna liv. Det stora och det lilla livet. ”Mellan det som händer i världen och det som händer henne själv finns ingen skärningspunkt, det är två parallella serier, den ena är abstrakt och helt bestående av information som glöms lika fort som den uppfattas, den andra består av statiska tagningar.”
70-talet: Teve blir den viktigaste informationskällan. ”Krisen” närmar sig. Företaget, entreprenörsandan, ses som räddningen. 90-talet: Europas karta ritas om i och med Sovjetunionens/murens fall. Var det rent av fransmännens/franska revolutionens förtjänst? Ernaux är ironisk. Så beskrivs den teknologiska revolutionen, informationsflödet, närmandet mellan människor som egentligen blir en distansering. Välstånd som inte ger den lyckokänsla man trott. Det här har många författare beskrivit. Men Ernaux har ytterligare en poäng när det gäller att beskriva då och nu: hon talar om ”palimpsestkänslan”. En palimpsest är när man skrapar bort till exempel en handskrift och skriver något ovanpå. Ernaux menar att när kvinnan – hon själv – blir äldre märker hon hur alla tider flyter ihop. Hon känner sig som barn, skolflicka, ung aktiv kvinna, medelålders samtidigt. Bilderna överlappar varandra, kommer och går. Man är alltihop samtidigt och man minns….
Här menar jag att Ernaux och Hägglund möts. ”Åren” är en en illustration – och en hyllning – till det ändliga livet, och dessutom på den vackraste tänkbara prosa. Jag kan varmt rekommendera båda böckerna och varför inte i en tandemläsning?
