Wanda

Wanda är en restaurerad film från 1970 som inte väckte något större jubel när den hade premiär. Men den räknas nu som ett banbrytande feministiskt verk och början till kvinnligt filmskapande. Barbara Loden som var gift med den framgångsrike regissören Elia Kazan hade tidigare spelat blondin i  traditionella kvinnoroller, men hon ville något annat och gjorde med små medel Wanda om en kvinna ur arbetarklassen i gruvdistrikten i Pennsylvania.

Wanda är en kvinna som helt tappat orken att leva upp till hemmafrurollen. Hennes man lämnar henne och vill skilja sig. Wanda går utan krav med på det och att han tar barnen med sig.

Strax efter skilsmässan driver Wanda omkring på varuhus med rullar i håret. Hon saknar riktning och verkar viljelös. Hon låter sig plockas upp av en man som utnyttjar henne och sedan flyr från henne. Hon stöter kort därefter på Mr Dennis, en småtjuv och aggressiv man, men Wanda stannar kvar hos honom trots allt. Han har en plan och Wanda tvingas delta. Utrustad med hatt, han tycker att hon ser slafsig ut i håret, och klänning, han gillar inte slacks, närmar Wanda och Mr Dennis sig en bank för att reka inför ett rån.

Wanda är en film om en kvinna som varken är enormt vacker eller särskilt intelligent. Hon låter sig utnyttjas och man vet inte om hon lider av detta eller i själva verket vill ha den rollen. Hon låter sig viljelöst föras med Mr Dennis i ett antal stulna bilar. Wanda är en kvinna som varken är madonna, hora eller hjältinna. Här finns inget lyckligt slut. 

Filmen är Barbara Lodens brott mot den amerikanska drömmen och ett sätt för henna att skapa ett eget hörn i den amerikanska filmvärlden.

Filmen fick pris vid Venedigs filmfestival 1970.